Konflikten i Chiapas

Konflikten i Chiapas
(1994- 2003)
Av: Siawash Goudarzi


Den långvariga konflikten i delstaten Chiapas i Mexiko intensifierades när oppositionsrörelsen EZLN valde att ta till vapen. Själva upproret var oväntat när det inleddes 1 januari, 1994 men det visades senare att det var planerat sedan många år. Zapatisterna intog fyra små städer men blev ganska omgående tillbakapressade av den mexikanska armén. Efter tolv dagar av krig beordrades ensidigt eldupphör av regeringen och man inbjöd EZLN till förhandlingar. Konflikten handlar i stor utsträckning om fattigdom och brist på demokrati. Orättvisor i landfördelningen av resurser är den kanske huvudsakliga konfliktorsaken men även diskriminering av etniska minoriteter och andra ekonomiska och politiska faktorer är också viktiga orsaker. Efter upproret placerade regeringen en väldigt stor del av sin armé i Chiapas. Det framkommer ofta rapportering från oberoende källor som säger att armén och paramilitära grupper gör sig skyldiga till ett stort antal övergrepp på misstänkta EZLN medlemmar och den civila befolkningen. Amnesty International senaste rapport anklagar mexikanska regeringen för brott mot de mänskliga rättigheterna. Bland de brott som rapporteras är dödsskjutningar, tortyr, misshandel utförd av armén och paramilitärer i delstaten Chiapas. Under de åren efter upproret har såväl regeringen som EZLN försökt förhandla fram en lösning. EZLN är vid sidan av regeringen den största aktiva parten i Chiapaskonflikten.

Historia, konflikt och bakomliggande orsaker till konflikten
Mexico:
Mexico är en federal demokrati med 31 självstyrande delstater. Presidenten väljs vart sjätte år men får inte sitta mer än en mandatperiod. Presidenten har stor makt och ansvarar inför kongressen som består av en kammare med 500 ledamöter och en senat med 128 medlemmar. Den nuvarande presidenten är Vicente Fox från den högerkonservativa PAN (Partido de Accion Nacional). Det Institutionella Revolutionära Partiet PRI (Partido Revolucionario Institutucinal) var vid makten från 1929 till 2000 i 70 år. PRI var ett parti på vänsterkanten som styrde landet genom att vara att knyta till sig stora organisationer som fackföreningar. På det sättet kunde man upprätthålla en stark position. PRI var den enda tillåtna partiet fram till 1950-talet. Efterhand reformerades det politiska systemet mot en öppnare hållning. Andra politiska partier blev tillåtna att deltaga i presidentvalet. Dock använde sig PRI av våld , valfusk och korruption för att behålla makten.
När priset på råolja höjdes i början på 1970-talet genom Opec-samarbetet ökade Mexicos statsinkomster och den ekonomiska utvecklingen i landet blomstrade. Detta gjordes att regeringen tog stora lån från IMF i hopp att modernisera landet. År 1982 rasades oljepriset och ledde landet till skuldkris som i sin tur ledde till kraftiga minskningar av de sociala utgifterna. En rad radikala åtgärder för att få fart på ekonomin såsom privatiseringar och avregleringar rekommenderades av nyliberala politiker, IMF och ekonomer från världsbanken. Denna utveckling slog hårt mot det stora antalet fattiga i landet.
Mexico har en stark ekonomisk politik och ingår ekonomiska avtal med andra länder. Landet har redan medlemskap i OECD och NAFTA och startade också ett frihandelsavtal med EU i juli 2003. NAFTA (North American Free Trade Agreement) är ett frihandelsavtal mellan Mexiko, USA och Kanada.
Att det mexikanska jordbruket skulle beröras av Nafta var en del av regeringens målsättning som syftade till att radikalt förändra små och ineffektiva familjegårdar till ett modernt jordbruk (Kumm1994:22). Avtalet har berört fattiga småbönder. Exempelvis har majsodlare mycket svårt konkurrera mot USA:s jättemajsodlingar . När Chiapasupproret inledes vid årsdagen av NAFTA avtalet januari 1994 stod det redan klart att avtalet inte tog hänsyn till alla berörda parter och särskilt de fattiga bönderna (Blome, 2001:17). Det största problemet och bakomliggande orsaken till konflikten i Mexico är fattigdomen. Av Mexicos totala inkomster går femtio procent till en femtedel mycket förmögna mexikaner. Samtidigt visar en OECD-rapport (Gustavsson, 2002:39) att två tredjedelar av Mexicos befolkning lever i extrem fattigdom. Av dessa är landets tio miljoner indianer särskilt utsatta. Enligt FN: s utvecklings program UNDP har Mexicos befolkning som lever i fattigdom ökat från 34 procent året 1994 till 70 procent år 2001, det finns 30 miljoner extremt fattiga i landet ( Levin, 2003:11-13).

Chiapas:
Delstaten Chiapas ligger på gränsen till Guatemala och är därmed Mexikos sydostligaste delstat. Av landet tio miljoner ursprungsbefolkningen ”indianer” bor ungefär 1,5 miljon i Chiapas. Chiapas beskrivs som ett rikt land med ett fattigt folk "a rich land, a poor people". Cirka femtiofyra procent av Mexicos totala elproduktion, tretton procent av den totala majsproduktionen, tretton procent av naturgasutvinningen och fyra procent av oljeproduktionen produceras i Chiapas. Trots allt detta är befolkningen i Chiapas bland de fattigaste i Mexico. I indian byarna finns sällan elektricitet och rinnande vatten. Sjukvården är dålig och skolan fungerar inte. Analfabetism bland vuxna är femtio procent, att jämföra med tolv procent i hela landet. På grund av hårt arbete är medellivslängden runt 45 år och enligt vissa officiella källor lider åttio procent av undernäring. Klyftan mellan de fattiga som ofta är indianer och medel eller överklassen som ofta består av mestiser är oerhört stor. (Gustavsson, 2 002:39ff)
Den statsstöda organisationen Nationella indianinstitutet INI som fungerade som en medlande organisation mellan staten och indianerna var ineffektiv. Korruptionen var stor inom organisationen och förutom några få indianfamiljer fick inte de allra flesta inte det statliga bidraget som skickades till Chiapas. Det var möjligen därför som småbönderna skapade sin egen organisation, ”Union de Union”. Organisation skapades 1980 och var en sammanslagning av olika småbönders organisationer. Man tog avstånd från PRI och statsmakten och krävde rätt till jord. Allt detta visar tydligt att konflikten har funnits längre i Chiapas men med det planerade upproret 1994 gick konflikten i en ny komplicerad fas. Upproret i Chiapas påvisade att den mexikanska fattigdomen, de ekonomiska och sociala orättvisorna mot ursprungsbefolkningen var kanske den största krigsförklaringen.
En historisk tillbakablick av konflikten visar att Chiapas hade potential för att starta upproret 1994. Förutom fattigdom, stora sociala orättvisor och småbönders problematik som nämndes hade också Chiapas en tradition av väpnade uppror.

Upproret 1994:
På årsdagen av Nafta avtalet den 1 januari 1994 intog EZLN fyra små städer i Chiapas och förklarade krig mot den mexikanska regeringen. Avsikten med kriget var att folket skulle sluta upp och att man skulle nå fram till huvudstaden för att avsätta presidenten (Blome, 2001:17). Men zapatisterna ställde samtidig elva krav: arbete, jord, tak, mat, hälsa, utbildning, oberoende, frihet, demokrati, rättvissa och fred för att lösa konflikten med den mexikanska regeringen (Gustavsson 2002:10).
Regering erkände att skälen till upproret var giltiga men samtidig ansåg att våldet inte var den bästa lösningen. Det var därför den mexikanska armen gick till hård motattack och zapatisterna blev ganska omgående tillbakapressade. I kriget ingick även bombningar av byar från helikoptrar. EZLN säger själva att upproret förberetts i tio år och kanske hade de lagt ner ett stort arbete på att kontakta världspressen. Inom kort invaderades Chiapas av journalister från de stora nyhetsförmedlarna. Medias rapportering av bombning som drabbade de civila ledde till att kritiska röster höjdes mot den federala armes agerande båda nationellt och internationellt. Ett antal kongressledamöter från USA och massdemonstrationer i Mexico City vände opinionen och krävde ett eldupphör. Den 12 januari 1994 beordrade presidenten Salians ett ensidigt eldupphör och amnesti till dem som lämnade från sig vapen. Utrikesminister Manuel Camacho utnämndes till regerings förhandlingsansvarige och Biskopen Samuel Ruiz utsågs till en medlingskommission av presidenten. Zapatisterna accepterade principiellt att förhandla med regeringen men kritiserade också presidenten för den amnesti som de fick. I de tidigaste förhandlingarna visade sig regeringen villig att gå med på de materiella krav t ex bättre utbildning, sjukvård, bostäder men vägrade ständig diskutera politiska frågor på nationell nivå. (Gustavsson 2002:13-14). När förhandlingarna mellan parter inte gav något resultat fortsatte konflikten i en andra fas.
Upproret och den militära offensiven påstås ha kostat runt 400 människoliv varav en del stupade i strid, andra i avrättningar eller i paramilitärs massakrar i vissa byar. Arméns offensiv blev ett klart misslyckande i och med att zapatisterna hade gömt sig i bergen (Borgan, 1998: 469-472). Men enligt Amnesty 1995 årsrapport krävde upproret och våldsamheterna minst 145 människoliv.

Parterna
De primära parterna i konflikten:
1. EZLN
EZLN (Ejército Zapatista de Liberación Nacional) svenska översättning ”Zapatistiska nationella befrielsearmén” har sina rötter i FLN (Fuerzas de Liberacion Nacional) eller med andra ord EZLN bildades av överlevande delarna av FLN . I zapatisternas ledning finns två förgreningar: FZLN som är den civila delen av rörelsen och EZLN som är den beväpnade grenen och är en ren militär organisation. De har sitt främsta stöd hos den fattiga indianbefolkningen i delstaten Chiapas (Andersson, 2001:139-142). Trots att EZLN vill ha stora politiska och ekonomiska förändringar strävar man inte efter att ta över statsmakten. Samtidigt svartmålar de inte existerande politiska partier och bibehåller en samtalston av dialog och försoning (Gómez: 1994).

2. Mexikanska regeringen
De tre största partierna som sitter i mexikanska parlamentet är PAN (Partido de Accion Nacional), PRI (Partido Revolucionario Institutucinal) och PRD (Partido de la Revoucion Democratica). När Chiapas uppror började 1994 var PRI den Institutionella Revolutionära Partiet vid makt. Året 2000 besegrades PRI av PAN det högerkonservativa partiet efter att de hade suttit vid makten i 70 år och Fox valdes till president. PAN är ett konservativt parti som förespråkar en liberal ekonomisk politik och privatiseringen av bland annat el-industri och universitet. De är också mot fri abort och homosexualitet. PRD är ett vänster parti som motsätter sig till marknadsekonomin och kräver stora satsningar på de fattiga i landet (The Europe World:2003).

De sekundära parterna:
1. Zapatisternas sekundära parter
En av de sekundära parterna till EZLN är organisationen Las Abejas som bildades 1992. Man lever sida vid sida med zapatisterna. Las Abejas är en pacifistisk och katolsk indianorganisation som stödjer zapatisternas krav för indianerna och de fattigas livsvillkor men inte deras väpnade kamp (Andersson, 2001:168-169).

2. Regeringens sekundära parter:
Det förekommer ett stort antal paramilitära grupper i Chiapas med starka kopplingar till olika myndigheter. Man påstår att de paramilitära grupperna får träning, vapen och pengar av armén. De som värvas i de paramilitära grupperna är ofta fattiga och arbetslösa unga män från ursprungsfolken. Två av de mest uppmärksammade grupperna är Paz y Justicia och MIRA:
Paz y Justicia (Fred och Rättvisa) är en organisation i norra Chiapas som säger sig arbeta med utvecklingsprojekt. Organisationen bildades av PRI-parlamentariker och tar emot bidrag från regeringen som ska fördelas till olika projekten i byarna. Pengarna går ofta till vapeninköp eller direkt till ledarna .
– En annan paramilitär grupp är MIRA (Antizapatistiska revolutionära rörelse för ursprungsfolken). De flesta av medlemmarna är zapatist avhoppare och de anklagas för våld mot den civila befolkningen (Gustavsson,2001:58ff).

Oförenlighet i konflikten
Det faktum att EZLN:s starkaste fäste är och har varit i Chiapas bland indian byarna gör att oförenligheten huvudsakligen bör handla om ursprungsbefolkningens ekonomiska förhållanden. Men när Zapatisterna ställde sina elva krav (arbete, jord, tak, mat, hälsa, utbildning, oberoende, frihet, demokrati, rättvissa och fred) i den första deklarationen 1994 förklarade de med dessa krav att de ville ha stora förändringar även på nationell nivå. EZLN kräver sociala och ekonomiska reformer och motsätter sig Mexicos medlemskap bland annat i NAFTA. Detta betyder att EZLN:s oförenlighet med regeringen är inte begränsas till den lokala fråga som regeringen vill identifiera konflikten med, utan den utvidgas till såväl landet inrikes som utrikes politik.
Från regeringshåll har man ibland beskrivit oförenligheten som en manipulering av indianerna genomförd av den mexikanska kyrkan, gerillakrigare från Guatemala och marxist-leninister. Från zapatisternas sida avfärdas dessa påstående och de säger att deras program skall stärka demokratin genom att dela på makten mellan olika former av organisationen som står utanför staten som: bonderörelser, studentorganisationer, fackföreningar, religiösa föreningar etc (Gustavsson 2002: 38).
Man har diskuterat oförenligheten från regeringshåll som en strid mellan två kulturer, den västerländska mot indianerna (Gustavsson 2002:39). Det är självklart att det finns tendenser inom den zapatistiska rörelsen så väl inom indianbyar som stöds av regeringen som vill leva på helt traditionell sätt men denna argumentation är en förenkling av konflikten. Fattigdom, brist på demokrati, arbetslöshet, jordlöshet och diskrimineringen av ursprungsbefolkningen är några faktorer som förklarar oförenlighetens orsak.
Konfliktbeteende;
Militariseringen av Chiapas är en viktig beståndsdel i den pågående konflikten. Trots att det öppna kriget bara pågick i 12 dagar, men samtidigt som pumpade regeringen under förhandlingarna in mer och mer militär i Chiapas och startade ett så kallat lågintensivt, psykologiskt krig, i huvudsak riktat mot civilbefolkningen. Det gällde inte att vinna kriget fysiskt, vilket är kostsamt och leder till protester, utan avsikten är att ta bort förmåga och vilja till organisering och motstånd. Det är inte regeringen utan militären som har kontroll över makten i ett lågintensivt krig. Militären och de paramilitära gruppernas strategi har lett till att det idag finns tiotusentals interna flyktingar i Chiapas. Människor blir tvungna att fly från sina byar och sina åkrar eftersom paramilitärerna har hotat att skjuta dem, eller för att militären ockuperat deras byar (Willanueva, 2002).
Militariseringen har förstärkt den våldsamma kulturen i indian samhällena. I ett lågintensivt krig inkluderas alla aspekter av livet. Man vet att med soldaterna kommer också alkohol, narkotika, våldtäkter, prostitution och bordeller till byarna. Men efter att regeringen kritiserades av såväl nationella som internationella organisationer har de förklarat att soldaterna ska ges nya uppgifter som återplantering av skog, övervaka vägbyggen och hjälpa miljöorganisationer i djungeln (Anderson, 2001:130-132).
De paramilitära grupperingar som utgörs av indianer har gjort sig skyldiga till de smutsigaste handlingarna i området till exempel rån, våldtäkter, kidnappningar, enstaka mord och också massakrer. Det destruktiva beteendet från paramilitärerna har gjort att konflikten mellan de zapatist stödda byarna och grupper som stödjer regeringen har eskalerat och lett till tusentals internflyktingar . Som en följd av konflikten och militariseringen i Chiapas har ekologiska problem uppstått. Omkring 1 500 familjer från minst 50 byar har flytt och bosatt sig i naturreservaten i Montes Azules (Janerud, 2003). Regeringen anklagar flyktingar för ”ekologiska brott” och militären beordras flera gånger att tvångsförflytta dem från naturreservaten. Men Zapatisterna som har inflyttande bland flyktingarna i Montes Azules har deklarerat att de tänker försvara sin jord när militären kommer.
Samtidig kan zapatisterna kritiseras för hur fattiga barn vid 14 årsålder lockades till EZLN för att bli soldater.
Konfliktattityder;
Regeringens media har ofta identifierat zapatisternas uppror som frammanat av vita, våldmakare, religiösa grupper, droggerilla och guatemalanska gerillasoldater. Denna bild av zapatisterna gjorde att misstänksamheten riktades mot zapatisterna och en eventuell andra länders inblandning i konflikten hos mexikaner. Alla tidningar och tv- radiostationer i delstaten Chiapas är kontrollerade av staten (Gustavsson 2002:57). Detta gör att informationen förmedlas ensidig . Det är ingen tvekan om att en kraftig militarisering, ryktesspridning och en stark propagandaapparat mot zapatisterna påverkar det vardagliga livet i Chiapas. Militären strategi och paramilitärens agerande splittrar byar och ställer familjemedlemmar mot varandra. I ett sådant klimat bär människorna på en ständig rädsla och lever med oro och osäkerhet inför framtiden. För att minska zapatisternas popularitet använde t ex den paramilitära gruppen MIRA av militärer vilka klädde ut sig till zapatister och lämnar över sina vapen till regeringsrepresentanter framför kamerorna .
Zapatisternas strävan efter dialog och konfliktlösning i fredliga vägar däremot har stärkt deras ställning båda nationell och internationellt. Existensen av hundratals fredsobservatör i Chiapas är ett exempel på hur zapatisterna fick stöd från ickevåldsorganisationer världen över. År 2000 fanns omkring 500 försvarare av mänskliga rättigheter (Andersson, 2001:157).

Genus perspektivet i konflikten:
Indian samhällen präglas av en patriarkal kultur. Trots att omkring en tredjedel av soldaterna i EZLN är kvinnor är det nästan bara män som är med på stormötena i byarna. Men det sker vissa förändringar på detta område. Zapatist kvinnor uppmanar kvinnorna i byarna att kräva sina rättigheter t ex rätten till att välja vem ska de gifta sig med och hur många barn ska de skaffa (Gustavsson, 2002:51). Det finns olika organisationer som är knutna till zapatisterna somt ex ”lesbiska zapatister” verksam i Mexico City som jobbar för lesbiska rättigheter.

Maktrelationer
1. Militära förhållanden;
Zapatisternas militära resurser har alltid varit underlägsna regeringens. Det är fortfarande en liten del av zapatisterna som har vapen. Det är oklart hur många medlemmar eller gerillasoldater EZLN har men rörelsen stöds av ungefär 1100 så kallade "stödbaser", (Gustavsson, 2002:25) vilket är de byar som stödjer Zapatistarmén med bland annat mat och kläder. Det är även från dessa byar gerillorna kommer ifrån. Däremot finns det siffror som visar att sextio procent av Mexicos militärer, ungefär 70 000 soldater befinner sig i Chiapas (Gustavsson, 2002:51). Förutom armen har riksåklagaren enligt Amnesty International (Årsrapport 2000) spårat tolv paramilitära grupper som verkade i Chiapas under året 1998.

2. De politiska och ekonomiska förhållandena;
Enligt Arturo Santamaria Gómez (1994) politisk skribent, professor vid universitetet i Sinalóa, Mexiko stöds zapatisterna inte bara av ursprungsbefolkningen i Chiapas utan av människor i resten av Mexiko och skärskilt av indianerna i hela landet. Zapatisterna har effektivt utnyttjat Internet. Det var kanske därför deras kamp inom kort väckte stor uppmärksamhet ute i världen. Zapatist byarna tar inte emot statliga understöd utan lever med hjälp av utländskt bistånd. Det råder brist på mat i de zapatistkontrollerade kommunerna och människorna är beroende av ekonomiskt bidrag från humanitära organisationer som t ex Röda korset. Regeringen pumpar pengar till regionen men de går till regeringstrogna i utbyte mot politisk lojalitet (Andersson, 2001:149-152). De interna flyktingarna (upp till 20 000) överlever bara på den hjälp de får från organisationer som Röda Korset.

Konflikt dynamiken

En av de avgörande faktorerna som eskalerade konflikten i Chiapas innan den officiella krigsförklaringen 1994 var avskaffandet av jordreformen år 1992. Som en förberedelse för Nafta avtalet som sågs av regeringen som ett ”inträdesbiljett till den utvecklade, industrialiserade nord Amerika och ett steg bort från u-landsstatus” (Kumm1994:18) ändrades artikel 27 i konstitutionen. Med detta försvann möjligheten att jordlösa tilldelades jord. Samtidigt tilläts privatpersoner och företag att köpa de kommunala markerna. Detta gjorde att relationen mellan staten och fattiga småbönder försämrades ytterligare. Under samma år privatiserades också de kommunala jordarna. Staten var övertygad om att småjordbruk inte var rationellt. Jordbruket var tvunget att reformeras, även om det innebar att man inte tog hänsyn till exempelvis småbönderna i Chiapas område. Sedan dess har regeringen försökt att lösa småbönderna och särskild de jordlösa böndernas problematik genom att ge miljontals pesos till de fattiga i Chiapas via populistiska sociala program och utvecklingsprojekt. Valet av mottagare för bidraget har dock varit selektivt. Det innebär att den som tar emot pengar för nytt tak till huset eller utsäde måste lova lojalitet till regeringen. De kommuner som stödjer zapatisterna står utanför. Regerings konfliktlösnings metod har i sig polariserat och fördjupat konflikten. Många samhällen i Chiapas är delade mellan zapatister och regeringstrogna och till och med familjer är splittras (Emanuelsson, 2003). Idag är totalt cirka halva Chiapas under zapatisternas inflytande.

1. Från vapen till politik (EZLN förändras):
EZLN är fortfarande en beväpnade oppositionsgrupp , men sedan den 12 janurari 1994 har de inte använt sina vapen. I slutet av 1994 lyckades EZLN bryta den militära omringningen av rörelsen och intog positioner i 38 kommuner utan att avlossa ett skott. I svar på militärens invasioner av EZLN-kontrollerade byar, blockerar eller tvingar man militären att dra tillbaka sina trupper genom civil olydnad. När exempelvis militären intog kommunen San Anders i april 1999 tvingade 3000 obeväpnade zapatister armén att dra sig tillbaka genom civilolydnad (Anderson, 2001:126- 130, 136, 138). Man kan påstå att när zapatisterna accepterade regeringens förslag om förhandlingar var det egentligen militära upproret över i Chiapas. Parallellt med dialogen meddelade EZLN att de skulle arbeta för demokrati och att rörelsen skulle ombildas från en beväpnad till en politisk rörelse.

2. Trots dialog fortsätter militärens övergrepp:
Humanitära organisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har kritiserat regeringen agerande i Chiapas och hävdat att militärer och paramilitära grupper begår allvarliga brott i delstaten Chiapas . Under åren 1994 gjorde armén sig skyldig till allvarliga övergrepp som avrättningar, tortyr och misshandel. Det som rapporterades om den andra parten i konflikten är att EZLN tog gisslan men att de senare släpptes oskadda. Amnestys rapport för 1995 visar att säkerhetsstyrkorna avrättade många människor, däribland 17 obeväpnade lantarbetare i närheten av Aguas i Chiapas. Amnestys årsrapporter för 1996, 1997 och 1998 publicerar nya rapporter om allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks som en följd av konflikten med EZLN och regeringen. Från 2000 fram till 2003 rapporterar FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna om nya brott mot civilbefolkningen, däribland försvinnanden av 22 personer under år 2002 enligt. Samtidigt har det kommit också positiva signaler om förbättring av de mänskliga förhållanden efter Fox tillträde som president år 2000. Man har börjat häkta och ställa de ansvariga inför rätta. Ett exempel är att 27 medlemmar ur den paramilitära organisationen "Paz y Justicia" häktades den 13 september 2002 för bland annat olaga vapeninnehav (Larson, 2002).

3. Samuel Ruiz:s fredsinsats
På slutet av 1960-talet växte fram en rörelse inom kyrkan som de kallade sig befrielseteologer i området Chiapas. De var marxistinfluerade präster som valde att ställa sig på de fattigas sida. Deras grundtanke var att ”Guds rike kunde ha skapats på jorden, befrielsen kunde ske nu, inte bara efter dåden” ( Gustavsson 2002: 25). En känd figur bland de befrielseteologerna som under flera år var medlaren mellan regeringen och EZLN är biskopen Samuel Ruiz. Biskopen har anklagats av regeringen för att han står på EZLN:s sida. Samuel Ruiz och några andra biskoper i Mexico har inte dolt att de står på de fattigas sida, vilket ofta tolkas som att de stödjer zapatisterna. Med tanke på kyrkans inflytande i det mexikanska samhället kan de spela en stor roll i konfliktlösningen. Det är inte märkligt att biskoperna ofta har trätt fram som tredje part i Chiapas konflikt.

San Andersavtalet

Efter några månaders förhandlingar enades parterna om att dialogen skulle omfatta sex olika teman: ursprungsfolkens rättigheter och kultur, demokrati och rättvissa, välfärd och utveckling, försoning i Chiapas, kvinnors rättigheter i Chiapas och slut på fientligheterna i september 1994. Medan förhandlingarna pågick sändes militärer för att ockupera zapatistkontrollerade områden i början av 1995. Armen lyckades återerövra områden men hade ingen framgång med att tillfångata zapatister och att krossa EZLN. Det var starten till det så kallade långintensiva kriget. Förhandlingarna om det första temat resulterade i ett avtal i byn San Anders februari 1995. San Andersavtalet handlade om ursprungsfolkens juridiska, politiska, ekonomiska och kulturella rättigheter. San Andersavtalet undertecknades av regeringen och EZLN under medlingen av Biskop Samuel Ruiz den 16 februari 1996 . Grunden för avtalet var autonomi som innebar en laglig erkännande av traditionella organisationsformer för indianer inte bara i Chiapas utan i hela Mexico (Anderson, 2001:126). Detta betydde att ursprungsfolken hade rätten till att behålla sin kultur och traditioner och även rätt att organisera sina styrande kommuner enligt sin egen politiska logik och tradition. I korthet omfattar San Anders avtalet ursprungsfolkens ekonomiska, politisk och juridiska rättigheter. För att avtalet skulle verkställas krävdes ändringar i landets konstitution. Regeringen lade fram förslag på reformer inför kongressen så att avtalet skulle överensstämma med konstitutionen. I november lämnade COCOPA (Kommissionen för fred och enighet, en kommission för landets kongress) sitt förslag för lagändring för att San Andersavtalet skulle tillämpas. Det accepterades av EZLN men regeringen la fram ett eget förslag. Att indianerna skulle erhålla rätten till naturresurserna och den mark de bor på tolkades av vissa inom regeringen som att det stred mot privatiseringen och moderniseringen av jordbruket. Vissa har gått längre och menar att avtalet stred mot Nafta avtalet. Det var därför regeringen la fram ett nytt lagförslag. Men det förslaget förkastades av EZLN januari 1997 som påstod att det motstred det ursprungliga San Andersavtalet och att de viktigaste delarna i avtalet var borttagna. I juni 1998 avgick Samuel Ruiz som fredsmedlare och chef för CONAI (Nationella medlingskommissionen) eftersom han anklagades av regeringen för opartiskhet och för zapatist vänlig (Anderson, 2001:126- 130, 136, 138)
Fox regeringen la fram ett nytt lagförslag för att återuppta fredsförhandlingarna med EZLN 2001, men det förkastades också av EZLN som fortfarande tyckte att regeringen bröt mot San Andersavtalet. Man menade att det nya lagförslaget inte omfattade de ursprungliga överenskommelserna från 1995.

San Andersavtalet har inte verkställts men dialogen fortsätter:
Det mexikanska presidentvalet genomfördes i juli 2000 och kandidaten för PAN, det konservativa högerpartiet Fox lyckades segra i valet. Fox inbjöd som han lovade i valkampanjerna zapatisterna till nya diskussioner. När Vicente Fox tillträdde sin post i december 2000 förklarade zapatisterna att de ville komma till Mexico City genom en fredlig marsch och där lägga fram sina krav för den mexikanska kongressen. Marschen inleddes i Chiapas i februari 2001 och tusentals Zapatistsympatisörer följde med Subcomandante Marcos. Vid ankomsten till Mexico City talade zapatisternas inför 150 000 människor (Kumm, 2002). Efter det att zapatisternas krav för förverkligandet av San Andersavtalet och Fox insats för dialog och kompromiss mött stark opposition i kongressen återvände de till Chiapas och det har inte hänt mycket efteråt. Fox säger att det råder en ”helig fred” i Chiapas men zapatisterna pratar å sin sida om isolering och att regerings strategi går ut på att förmå zapatisterna att genom förhalning frångå sina tidigare krav (Blome, 2001:18, 21).

Referenser:

Böcker:
Andersson, Caroline (red) (2001), Kampen för en värld med plats för många världar, Heidruns, Torsby
Blome Petter (2001), Mexiko i förändring; från Zapata till Coca-Cola, Utrikespolitiska institutet, Stockholm
Brogan Patrick (1998), World Conflicts, Clays Ltd
Gustavsson Erik (2002), Subcomandante Marcos: Från sydöstra Mexico underjordiska berg, Manifestet; Svenska tryckcentralen, Avesta
Wallensteen Peter (1994), Från krig till fred; Om konfliktlösning I det globala systemet, Almqvist&Wiksell, Eskilstuna

Tidskrifter:
Kumm Björn (1994), Mexico under förändring, Utrikespolitiska institutet, Kalmar
Levin Bo (2003), Flytta bönder mål för Fox: LA Latinamerika, Nr. 2, 2003.s. 10-13.
Weinberg Bill (2002), Drugs Guerrillas and Politicos in Mexico: NACLA Report on the Americas, September 2002. s.18-27

Reporter:
Amnesty International (2003), report 2003, the Alden press, UK, 2003
Amnesty International (2000), årsrapport 2000, svenska sektion, (s.291- 295), Ordfront, Stockholm
The Europa World (2003), Year book 2003, 44th edition, volume 11, Europa Publications, Taylor& France Group
World Report, 2003, events of 2002, Human Rights Watch, USA

Internetskällor:
Ahlfors Katja (2003),Mexicos regering och zapatistern: http://global.finland.fi/konflikti/zapatisterna.htm [2003-10-20]
Amnesty International http://www2. OpenDocumen:t amnesty.se/ar98.nsf/0/1dad7ea90245c1ebc125661f00486ef5? [2003-10-15]
Arturo Santamaria Gómez, Jord och frihet:
Ur Crossroads, mars 1994.Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom, källa: http://www.kommentar.org/arkiv/Kommentar_1994/Kommentar_94_1/Zapatister.html[2003-10-20].
Björn Kumm, Mexico: Dagens Arbete http://www.dagensarbete.se/home/da/home.nsf/kkl2/mexiko
Emanuelsson Dick (2003), Publicerad i: Flamman (www.flamman.se) http://www.mutvitzkaffe.org/ovrigt/heften/caracoles_hefte.pdf [2003-10-20].
Gustavsson Erik (2002), Nyheterarkiv;http://www.chiapas.nu/nyheter.shtml [2003-10-23]
Gustavsson Erik (2003), Nyheterarkiv: http://www.chiapas.nu/nyheter.shtml [2003-10-25]
Janerud Ania (2003), Nyheterarkivhttp://www.miljomagasinet.se/dokument/nytt/chiapa.html[2003-10-24]
Larson Martin (2002), Nyheterarkiv http://www.chiapas.nu/arkiv-nyheter/2002-10-03-a.shtml [2003-10-20]
Willanueva Edoardo (2002), Lågintensivt krig: http://www.chiapas.nu/fakta/mr.shtml[2003-10-21]